kulturpool.se
ÄR BARN ALLT?
    Skriv ut sidan


ÄR BARN ALLT?
- EN BOK OM BARNLÖSHET

Donationer
På ett sjukhus i Stockholm hade man en så stor brist på spermadonatorer att man vände sig till barnlösa par där männens förmåga att göra barn var intakt medan deras fruars förmåga brast. Det är en märklig tanke att en man ska göra en annan kvinna med barn när han inte kan göra sin egen gravid. Å andra sidan borde den ofrivilligt barnlöse mannen, med perfekta spermier, "förstå" andra pars situation. Denna hans förståelse borde göra honom öppen för att hjälpa andra. Hans fru, som inte kan få barn, borde förstå andra, främmande pars situation. Hon borde stödja mannen i avlevererandet av spermier... Herr Karlssons barnlösa fru hör knackningen, öppnar dörren och möts av en gänglig artonåring som är så lik hennes man till utseendet att hon flämtar till... Perspektiven är utan tvivel svindlande. Denna begäran från sjukhusets sida avslogs av de tillfrågade. Historien i sig säger en del.
Det var två till som låg bakom att lagstiftningen om donationer kom till: barnens rätt till sitt ursprung och rättsliga säkerhet. Tidigare hade en kvinna inseminerats. Paret skilde sig, och mannen gick till domstol med begäran om att inte bli betraktad som fader. HD fastslog att den aktuelle mannen inte skulle betraktas som fader, eftersom han bevisligen inte var barnets biologiska far. Barn som tillkommit genom insemination riskerade med andra ord att bli faderslösa eftersom donatorn juridiskt sett aldrig blir barnets far. Den nya lagstiftningen har satt stopp för den här typen av tragedier i ett barns liv. Att lagstiftarna ville säkra barnets rätt till sitt ursprung är inte underligt alls. Vi har mängder med erfarenheter som lärt oss att adoptera de barn, som inte fått veta sanningen förrän på omvägar, chockats djupt och blivit mycket, mycket bittra på sina adoptivföräldrar. Inte därför att de är adoptivbarn utan därför att föräldrarna ljugit. I USA lär det finnas en förening för inseminationsbarn som söker stötta varandra, och efter vad jag har hört går de omkring och letar efter sina pappor. De besöker de universitet som de vet hade gott om studenter som lämnade sperma. Med hjälp av gamla klasslistor letar de metodisk efter sin pappa. Den nya lagen innebär att barn som kommit till via donatorsperma har en juridiskt mycket säkrare pappa än vad ett vanligt svenskt sambobarn har. Hur folk vågar vänta barn utan att vara gifta är för mig en gåta. Den inseminerade kvinnans make eller sambo får skriva på faderskapsbek räftandet innan kvinnan får ta emot donatorsperma. När det gäller sambobarn kallas föräldrarna med automatik för att faderskapet skall fastställas. Hur många sambopar känner till att de på egen hand kan söka upp myndigheterna och skriva på ett faderskapsbekräf tande samt ett avtal om gemensam vårdnad redan under graviditeten? Hur många sambopar vet om att deras väntade baby i juridisk mening är faderlöst under graviditeten? Jag tror det är få som vet det och inser konsekvenserna om det händer fadern eller modern något före förlossningen.
Numera är det lag på att en spermadonators identitet röjs inför barnet, om barnet så önskar, då det befinner sig i "mogen ålder". Det är bara barnet, ingen annan, som kan få fram donatorns namn.
Detta är en skrivning som jag studsar inför. Jag har aldrig tyckt om luddiga lagar. Vem bestämmer när ett barn befinner sig i "mogen ålder"? Vad är det att vara "mogen"? Jag känner människor som är 45 år och alldeles kolossalt omogna.
Det kommer inte ett brev på posten från Myndigheten, som levererar sanningen, till barnet. Staten och folkbokföringen är ett kapitel för sig då det gäller detta. De smyger med sanningen. I folkbokföringen står det att kvinnans man är "biologisk" far. Det är han inte. Han är juridisk och social far. Varför skriver man inte detta? Är det här något att skämmas för? Är det en sådan skam att ha ett inseminationsbarn att man inte vågar säga det? Då ska vi inte syssla med inseminationer alls. Är det skamligt ska det ut ur våra liv. Är det inte skamligt ska vi kunna stå för det. Tala om det! Något mer tabubelagt ämne än detta har jag aldrig förr stött på under mina snart tio år som författare.
Det finns möjligen en sak som det smusslas mer med. Nämligen att tio procent av alla barn inte har den far de tror att de har. Om jag annonsera de efter kvinnor som har barn socialt ihop med sin man som inte är biologisk far till barnet, skulle jag förmodligen inte få en kö med pratglada öppna kvinnor utanför dörren. Sanningen kryper fram till exempel då "fadern" vill donera en njure till "sonen". Proverna visar att de inte är släkt någonstans, och kvinnans forna otrohet avslöjas chockartat för såväl mannen som för sonen. Lagen är inte retroaktiv. De som lämnade sperma innan den nya lagen kom, har sin identitet skyddad för alltid. Spermadonatorbarnen som föddes innan den nya lagen kom kan alltså tyvärr aldrig hitta sin biologiska pappa. De kommer således aldrig att kunna fråga den mannen: "Varför? Vem är du? Var det för att du älskar barn som du hjälpte min mamma?"
De får aldrig sin nyfikenhet stillad, och om jag känner barn rätt kommer de ständigt under sitt liv att bära på den frågan: "Varför? Vem är han, som hjälpte min mor?" Blir de fixerade kommer den unge vid varje möte med en äldre man att undra: "Är det du? Är det du som är min biologiska far?" Kan vi inte jämställa inseminationsbarnen med dem som har "fader okänd"? Nej, det kan vi inte om vi inte vill ljuga. Barnet som kom till världen därför att modern hade samlag med någon okänd har också sin rätt till att få veta sitt ursprung tillgodosett. Modern kan förmodligen inte säga mer än två saker? - Jag vet inte vad din pappa heter. - Jag gjorde inte abort.
Lagstiftarna har ställt sig på barnets sida. Det är helt riktigt gjort. Detta om man anser, vilket jag gör, att barnet har rätt att alltid få veta sitt ursprung.
Lagen innebär att om en man lämnar sperma i dag 1992 kan han få påhäls ning av sex barn 2010. En man får inte ge sperma till fler kvinnor än sex. Det säger sig självt att en man inte kan få vara pappa till tiotusentals barn, som sedan möts på dansbanan - utan att veta att de är halvsyskon - där de dansar en kärleksdans och efter den går hem och gör barn. Omgivningen skulle möjligen säga:
- Ni är så kära, det är inte konstigt, så lika som ni är...
Den aspekten, även om risken nu är liten med tanke på att antalet är begränsat till sex, är ytterligare ett skäl till att barnet "vid mogen ålder" ska kunna söka upp sin biologiska pappa.
En av Sveriges före detta JO, den nu pensionerade Tor Sverne, anses vara "pappa" till att vi i Sverige har västvärldens hårdaste lagstiftning på området. Många barnlösa par ser på Sverne med oblida ögon. Kanske främst därför att spermadonatorerna började lysa med sin frånvaro när lagen kom om att deras anonymitet kan röjas?
Jag förstår, utmärkt väl, att de ofrivilligt barnlösa paren blir upprörda och ledsna när lagstiftaren nästan "stryper" deras möjlighet att få barn via en spermadonator. Trots detta är jag nöjd med lagstiftningen.
Många har drivits utomlands och där fått sina spermadonationer och på så sätt kringgått lagen. Detta är en livsfarlig hantering.
Utomlands sysslar man med färsk sperma. Som vi alla vet existerar HIV i världen. Om en man lämnar sperma i Sverige fryses den in. Efter sex månader får donatorn lämna ett HIV-prov. Först då man sett att han, sex månader efter det att han lämnade sperman, är fri från HIV används hans sperma.
Om en man HIV-smittas klockan åtta på morgonen en torsdag och lämnar sperma klockan tolv syns det inte på ett blodprov då att han har HIV. För att få HIV-säkra spermier måste sperman således frysas i sex månader.
Vår lag mot barnaga, som en gång i tiden debatterades vilt, har börjat anammas ute i världen. I samma takt som andra länder ser till barns behov kommer vår spermadonationslag också att sprida sig. Det är en export som vi ska vara stolta över!
De barnlösa paren har dock ett faktiskt problem, förutom alla andra de har. Det är nämligen svårt att få tag på spermadonatorer i dag. Därför är ilskan och kritiken mot Tor Sverne känslosam och svidande. Men det är egentligen inte Sverne som ska ha skäll. Det är den vanlige mannen på gatan som skall ha information. Då kommer nya, bättre, mognare och väl rustade givare.
Men ofrivillig barnlöshet är ett tabubelagt ämne som till och med de drabbade ofta tiger om. Det råder mycket mystik på området. Det har varit till exempel svårt för mig som författare att få tag på de drabbade. När jag skrev en bok om alkoholism, som är ett annat tabubelagt ämne, hade jag betydligt lättare att hitta material och villiga intervjuoffer. Med sitt tigande motarbetar de barnlösa sig själva, eftersom ett problem är att mannen på gatan inte vet om hur efterlängtade hans spermier är.
Den nya lagen innebär att par, där mannens spermier är odugliga, har fått det betydligt svårare. Det är dock ett problem som går att lösa. Men tigandet kan ingen annan än de drabbade själva komma tillrätta med.
De som lämnar sperma i dag är män som kommit i nära kontakt med problema tiken. De har en barnlös syster, ett förhållande sprack för dem själva därför att kvinnan inte orkade med sin situation, en vän till dem lämnar sperma och har "avmystifierat" det hela.
Ett annat exempel på "lagfientlighet", sett ur de barnlösas perspektiv, är att det är förbjudet att donera ägg i Sverige. I princip var det Socialstyrel sens etiska råd som sade nej till det. Har jag ingen egen ägglossning kan jag alltså inte få ett ägg från en annan kvinna, befruktat med min makes sperma, insatt i min livmoder. Vi kan inte få ett barn där han, men inte jag, är biologisk förälder.
Om man skall förenkla innebörden i lagstiftningen kan man säga att den har styrt det på ett sådant sätt att om ett par, gifta eller sambo, vill få ett barn med hjälp av läkare måste modern, men inte fadern, vara biologisk. Det kan tyckas ojämlikt och det kan nog kallas kvinnofientligt också.
Men om man, som jag, sett kvinnor stöta bort adoptivbarn, vilka sedan hamnat i "fosterbarnssvängen", blir man en aning betänksam. Det handlar om barn som dessa kvinnor en gång sade sig vilja ha och om "mammor" som myndigheterna utredde ända in under trosorna och fann godkända och dugliga som sedan överger barnet då det inte längre är baby. De mest tragiska fallen torde vara de där ett par inte får egna barn, adopterar ett "som plåster på såret" och sedan plötsligt blir med barn och adoptivbarnet förskjuts.
Jag har sett tillräckligt många övergivna adoptivbarn i familjehemssamman hang för att även här förstå lagstiftarens vilja att skydda barnet.
Lagen andas ett slags tro på att kvinnors kroppar och psyken inte "accepterar" ett främmande ägg. Våra egna ägg tar emot vilken mans sperma som helst. Det är inte ägget som bestämmer vem jag skall bli med barn med. Det gör jag själv. En intressant fråga är: Accepterar vi kvinnor ett främmande ägg?
Visst kan adoptioner gå illa. Vad jag vet har jag bara vägrat svara på ett enda läsarbrev i hela mitt liv. Det var en kvinna som ville ha Holfves hjälp att juridiskt upphäva en adoption. Domstolen hade förvägrat henne detta. Nu skulle hon överklaga. Barnet i fråga, en nioåring, hade tack och lov "rymt" till en aktivt utövande kristen människa. Jag tänkte på barnet i minst ett halvt år, men jag svarade aldrig adoptivmamman som ville betala mig pengar om jag bara hjälpte henne bli av med ungen. Å andra sidan har jag på nära håll studerat mammor, biologiska mammor, som kategoriskt, ständigt, malande och ihärdigt övergett sina barn. Jag har sett åttaåringar som gråtit sig fördärvade och förtvivlade därför att mamma svikit, nu igen. Kvinnor som föredragit att neurosarbeta, spela golf, jogga eller dricka vin i stället för att ta hand om sitt barn. För att inte tala om "Barnen som ingen vill ha": Far och mor skiljer sig, gifter om sig, får nya bebisar och ingen av dem vill ha de gamla barnen.
Jag har sett kvinnor som för länge sedan borde ha förverkat sin rätt att få barn och ha barn. Ingen skulle komma på idén att lagstifta att de ska tvångssteriliseras, eller hur? Men om vi bara ska tänka på barns behov och barns rätt, så visst finns det "mödrar" som borde tvångssteriliseras. Jag tänker inte minst på dem som har sina agendor så fullklottrade med saker de måste göra att de helt sonika inte har tid för sina barn. De köper dyra märkeskläder i stället eller slänger åt ungen en hundralapp. De verkligt stora barnsociala problemen finns inte längre i "arbetarklassen", om någon nu skulle tro det.
Självfallet är en äggdonation en större "manipulation" mot naturen än vad en spermainsemination är. Just därför att ägget tar emot vilken mans sperma som helst.
Äggdonation kräver ingrepp i kroppen. Det är ännu inte lätt att bli med barn med hjälp av äggdonation utomlands, där det tillåts. Inte mer än 10-15 procent "lyckade" graviditeter har konstaterats.
Vi sysslar med tekniken i dag och jag tänker på provrörsbefruktningarna. Då tar läkaren ut mitt ägg och befruktar det med min makes spermier.
Jag anser att vi inte är mogna för äggdonationer ännu men jag tror att de kommer att tillåtas i framtiden. Men först måste vi sätta oss in i problemati ken. Vad säger jag, om tjugo år, då en tös står framför mig och säger: "Du är min riktiga mamma!"
Skräckhistorier från USA är det gott om. Surrogatmamman som födde en handikappad baby som varken hon eller den som "beställt" barnet ville ha. Kan det hända efter en äggdonation? Barnet föds sjukt och kvinnan som fött fram barnet, som härstammar från mitt ägg, vill inte ha det? Klarar jag av att veta att sex andra kvinnor uppfostrar barn som egentligen är "mina"?
Jag har ofta fått läsarbrev från adoptivmammor som haft det svårt. Det är inte egendomligt. De går på stan med sin chockladfärgade nioåring och minst ett par gånger i veckan skriker någon andligt outvecklad människa "Neger hora!" efter dem.
De som ljugit för sina barn, så att adoptivbarnet på omvägar fått kännedom om sitt ursprung, har fått enorma problem eftersom barnet känner sig bedraget.
Vad lagstiftaren, och säkert fler med denne, däremot glömt bort är att vi nog aldrig kan jämföra ett "äggdonerat" barn med ett adoptivbarn. Det är sant att ägget som växer inne i min mage inte är mitt. Det är donerat. Men jag genomgår vad alla andra mammor upplever under nio månader. Den som väntat barn vet vad jag talar om! Den Första Sparken i magen. Den som känns som om en liten fjäril rumsterar om där inne. Sista sparken! Den som känns som om mjälten gick av på mitten.
Hela hormonproduktionen sätter i gång inne i min kropp. Jag kommer på slutet av min graviditet att vakna stup i ett bara för att kissa och därmed vänjer jag mig vid att vakna ofta på nätterna när babyn skriker. I nio månader "rustas" jag på många, många olika sätt för att fungera framöver som mamma.
Jag avskyr sprutor! Jag är livrädd för att ta sänkan. Det har de aldrig nånsin märkt på Mödravårdscentralen. De har fått sticka mig hur ofta de velat och jag har inte känt den skräck jag brukar. Men när barnen väl fötts har de bara behövt ta fram sina nålar för att jag ska springa. Ingen barnmorska i världen har tagit några prover på mig efter förlossningarna på efterkontrollerna. "Nä, nä." När barnen fötts har "skydda-ditt-barn-inne-i-din-kropp"-hormonet åkt ut med moderkakan, och in träder den gamla vanliga Lena. Hon tar minsann ingen sänka frivilligt!
Jag minns då jag väntade Niklas, som är född i maj. Mitt i vintern halkade jag omkull på en parkväg. I vanliga fall brukar man reflexmässigt försöka ta mot sig med händerna och skydda ansiktet. På mindre än en tiondels sekund hade jag lagt båda armarna runt min mage med påföljd att jag ramlade med hela ansiktet rakt ned i asfalten. Jag var blåslagen över näsan i veckor. Stackars min man! Grannarna undrade nog vad han gjort med mig...
Jag kan givetvis inte peka på vilket hormon, vilken drift eller vilken nerv i min kropp det var som ändrade på mitt vanliga beteende. Jag delar erfaren heten med miljarder kvinnor som lever här nu och med dem som levde för tusen år sedan. Varför värnade jag om mitt foster? Jag vet bara att det inte var någon medveten tanke. Jag hann inte ens tänka! Det var inget planerat. Det bara finns där likt det arv från stenåldern vilket det är!
Om Nicke från början varit ett med en plastslang infört befruktat ägg, som hunnit dela sig i fyra celler, så skall ingen inbilla mig att jag i sjätte, sjunde månaden hade tagit mot mig med händerna. Skyddat mitt ansikte och låtit Nicke i magen ta emot smällen där på asfalten. Skydda-ditt-barn hormonerna fungerar säkert inte i mig, medan ägget ligger i odlingsskålen i två dygn. När ägget förts in och gulkroppshormonet och allt annat satt i gång, så sätter jag mitt liv i pant på att jag skulle fungera under gravidite ten på normalt sätt.
Om jag däremot åker till ett barnhem och hämtar en baby säger det sig självt att jag kommer att vara urtrött kvart över fyra på morgonen då den babyn vaknar, eftersom min kropp inte tränats, sakta men säkert, att ta mot en baby.
Om man tror att en adoptivmamma och en äggdonatormottagande mamma är samma sak är lagen i mitt tycke korrekt. Adoptivmamman utreds mycket noggrant, bland annat för man ska få veta om hon klarar av att ta emot en annan människas barn, och om hon klarar av de problem som kommer senare. Det krävs oerhört mycket för att ta hand om ett adoptivbarn. Det krävs mer av den som tar emot ett svenskt adoptivbarn, de få vi nu har, än av den som tar emot utländska barn. Svenska adoptivbarn går med sin undran vad de har för konstig mamma som lämnade bort det. Utländska barn förstår motiven bakom adoptionen bättre. Är de inte kritvita får de rasisterna på sig. Men det har inte med adoptionen att göra utan beror mer på att vi lever i ett land där rasismen växer som mina maskrosor. De som tror att de via ett familjehemsbarn ska "få barn" hindras i allmänhet i dag av kunniga socialsekreterare, tack och lov.
Donatorhanteringen får enbart utföras på våra offentliga kliniker. Privatklinikerna får således inte alls syssla med donatorsperma. De får bara ta ut ägg, befrukta det med makens spermier utanför kvinnans kropp, och sätta in ägget igen.
Att privatklinikerna inte får syssla med donatorsperma finner jag inte underligt alls. Om en privatklinik går i konkurs eller misstänks för ekonomisk brottslighet, lär polis och åklagare, om inte annat så med hjälp av bevissäkringslagen, ta sig in på kliniken och rota igenom alla papper. Hur går det då med anonymiteten? Om den ekonomiskt fifflande doktorn gett spermadonatorn en ersättning men "glömt" bokföra den, är det ett brott. För att den kriminaliteten ska kunna bevisas i domstol måste åklagaren visa rätten att donator A har fått X antal kronor av doktorn. Vad gör man då? Lägger man ner åtalet därför att man inte vill bryta mot sekretesslagen eller överskrider man den och åtalar?
Det fanns också en annan faktor som avgjorde att lagstiftarna bestämde sig för att låta bara de allmänna sjukhusen hantera spermadonationer, nämligen att ett par privata läkarna uppgav att de gett spermadonatorer "mycket pengar" i ersättning. Man ville att det inte skulle finnas ens den ringaste möjlighet att det skulle gå geschäft i spermadonationer. Det är bara att gå till sig själv: Hur skulle jag se på en man som säljer en burk sperma för tusentals kronor?
De som arbetar inom den offentliga sektorn ler förmodligen åt författa ren som tycks tro att sekretessen är total i statliga korridorer och rum. Så naiv är jag inte. Tjugo minuter efter det att en "kändis" bror dött i AIDS ringde "nån" till Aftonbladet. En åklagare påstod en gång inför mig att polishuset i Stockholm inte läcker som ett såll. Jag höjde på ögonbrynen och svarade honom:
- Nå? Och hur tror du att jag får fram uppgifter till mina polisromaner?
Sjukhusanställda har berättat för mig att de med lätthet kan ringa våra försäkringskassor och få ut uppgifter. Det riktiga vore att försäkringskas san ringde tillbaka för att man på så vis skulle vara säker på att det verkligen är en sjuksyster som frågar och inte en nyfiken granne!
Men om nu sekretessen inom den offentliga sektorn verkligen har synliga mögelskador, betyder inte det att det inte är korrekt att se till att privatkliniker inte får syssla med en hantering som kräver sekretess.
Jag har inte dissekerat Sverne inpå bara kroppen, men jag hade en brevdialog med honom 1984-85. Vi brevdebatterade familjehemsbarnens situation och vad de borde ha rätt till. Det skedde under några månader då han var justitieombudsman. Jag avbröt sedan själv brevväxlingen med motiveringen att en svensk författare inte ska ha en privat, personlig relation med en aktiv JO. En av författarens uppgifter är att stå fri. Det mest suveräna med mitt yrke är nämligen att ingen, mer än mina läsare, kan avskeda mig. En författare som är kompis med en JO är möjligen en bra kamrat men en dålig författare.
Sverne gjorde på den tiden en utredning som, till min stora glädje, verkligen ställde sig på barnens sida. Lagstiftningen om familjehemsbarnens situation blev också till gagn för dessa utsatta barn. Sverne tänkte i första hand på barnen och inte på de vuxna. En demokratis lagstiftning ska generellt sett alltid ställa sig på den svagaste sida. Det är också den bild jag har av Sverne än i dag. Och vi har ingalunda överskott, utan blodbrist, på jurister som ställer sig på barnens sida! Och det är precis vad Sverne gjort, ännu en gång. Han har tänkt på barnen.
Sverne har tänkt rätt i långa stycken. Men eftersom han är man, och följaktligen aldrig fått en spark i magen av ett fyramånaders foster, har han kanske aldrig tänkt på att ett adoptivbarns relation med barnet börjar efter födelsen. Ett äggdonerat barns förbindelse med "mamman" skulle börja i fosterstadiets vecka ett. Som jag ser det får ett äggdonerat barn en mycket mer "riktig" mamma än vad adoptivbarnen får.
Vi får väl se till att kvinnliga jurister tar på sig ansvaret för lagstiftning en på detta område. Lagar är stiftad av män, för män. Så kommer det inte att vara om femtio år. Då får vi lagar stiftade av kvinnor för kvinnor.
Jag kan aldrig, och vill inte heller för den delen, bli korrekt vetenska plig. Det är inte min uppgift. Men jag har roat mig med att ringa runt till trettio män som jag känner. Eftersom jag känner dem alla är de naturligtvis inget tvärsnitt av den svenska manliga befolkningen. De har alla det gemensamt att de känner mig och ingår i den gemenskap som är min.
Jag frågade dem om de skulle kunna tänka sig att donera spermier, om absolut ingen - inte heller de själva - fick veta om det blev något barn, vilket barn det i så fall blev och om de inte kunde bli uppsökta av barnet senare. Samtliga svarade "Nej!" Jag fick en hel del olika skäl till att de sade nej, men påfallande många var inne på linjen att ett barn ska ha en "riktig pappa" och att barn ska veta vem som är deras pappa. En konstnär sade så här:
- Jag har redan många barn med olika kvinnor. Nästan alla mina barn kan teckna. Den genen i mig är tydligen stark. Det måste den vara eftersom deras mödrar inte kan dra ett streck. För tio år sedan drack jag kopiösa mängder sprit, och jag är rätt säker på att jag är alkoholist även om nu ingen ser det eftersom jag inte längre dricker. Den genen i mig är säkert också stark! Nu har jag liksom koll på mina ungar. En av mina söner testade amfetamin med en sådan förtjusning att jag blev orolig. Jag tyckte att han var över måttan drogroad, så jag tog ett snack med kisen och berättade om mitt liv. Jag sa: "Den här skiten har du fått av mig! Så nu lyssnar du på mig!" Hur skulle jag kunna göra det med en spermabortdonerad unge, vars morsa inte fattar att ungen super och tecknar som en Gud, precis som farsan?
Jag frågade om de kunde tänka sig att donera spermier på de villkor som gäller i dag. "Vid mogen ålder" kommer sonen. De vidhöll sitt rungande "Nej!" Kontentan av min lilla undersökning blev att män ser sina spermier som en del av sig själva. De vill dela ut dem till kvinnor som de själva godkänt som en "bra kvinna" och som en "god mor", sett ur barnens aspekt. Slutligen vill de ha kontroll över att deras avkomma får det bra.
En del av dem kunde dock tänka sig att donera sitt hjärta, sin njure eller sin lever. "Hur folk hanterar mitt hjärta bryr jag mig inte om, speciellt inte som jag är död då, men mitt barn...!"
Det klappar uppenbarligen fadershjärtan i min bekantskapskrets, vilket självfallet beror på att jag inte står ut med att umgås med män som inte bryr sig om barns behov. Vilka män var det då som lämnade spermier innan den nya lagen kom? Inte heller här kan jag vara vetenskaplig och ha intervjuer med tusentals människor bakom mig, men jag har talat med tillräckligt många för att efter alla samtal ha en mycket stark känsla av att det var "inga riktiga män!". Officiellt heter det att det var värnpliktiga och studenter, som mot några hundralappar, lämnade sperma. Unga män som ville, utan att behöva tänka, tjäna en slant. Jag inbillar mig att dessa "unga män" kommer att tänka senare i sina liv.
Sätt dig på ett torg och se människorna som passerar dig. Du kommer att varsebli hela den flora av unika människor som omger oss. Plötsligt, mitt ibland alla andra, nalkas han. Han som inte är någon han. Är du kvinna känner du på mils avstånd att det inte är någon hane som är i antågande. Han är spinkig, genomskinlig, blodlös, och du inser snabbt som skattesmitaren att han har det tufft där han drar sig fram mitt i vår oerhörda sexuella nöd. Den här killen kommer aldrig att besvära dig om du sitter på ett kafé! Det vågar han inte. Han är för blyg. Han saknar utgående sexuella signaler. Kanske har han blivit avvisad för många gånger? Andra män kallar honom för "Mesputten".
Men inne i honom, den här färglösa varelsen, bor en drift. Han vill också fortplanta sig. Men ingen tycks vilja ha en parningsakt med honom.
Så ser min mytbild av den gamla oreglerade spermadonatorn ut. Han som inte blev utfrågad, inte behövde tänka och än mindre sätta sig in i tanken att ett barn kan komma att hälsa på en dag.
Jag trodde under mitt arbete med den här boken att donatorn skulle visa sig vara en Machoman. Jag gick in i min bok med den absoluta föreställningen att det är humanistiska grabbar och killarna, som själva är övertygade om att ingen har gener som de, som är spermadonatorer.
I dag kan en man inte lämna sperma hur som helst. Har han en partner måste även hon skriva på att hon godkänner att hennes man blir donator. Eftersom mannen vet om att hans identitet röjs, om barnet så önskar, går mannen igenom djupa intervjuer. Det är mognare män som donerar i dag. Det ska vi inte vara ledsna för. Inte om vi tänker på barnet.
Jag satt tio år i Stockholms tingsrätt som nämndeman, och jag mönstrade också där den här mannen som inte är nån hane. Han var påfallande ofta åtalad för våldtäkt, incest, blottning och andra sexuella lagbrott. Han som är ett "det" och missbrukarna var våra storkunder i sexbrottsmålen.
Innan jag kom till rätten trodde jag att incestmannen och våldtäktsmannen skulle visa sig vara en stor, farlig isbjörn med hår på bröstet. Ack, vad jag bedrog mig!